Maj-Britt Andersson har i många år forskat om målningar av Michelangelo Merisi da Caravaggio (1571–1610). För en konsthistoriker är det viktigt att se målningarna öga för öga och därför ansökte hon om residens på Circolo Scandinavo, för att kunna vara nära målningarna i Rom. Då hon behöver se någon av Caravaggios målningar kan hon gå över gatan från Circolo till Galleria Corsini, där målningen San Giovanni Battista (Johannes Döparen) finns eller till någon av de närliggande kyrkorna som har Caravaggios målningar. Sedan återvänder hon till sitt rum på Circolo och sätter sig ner vid skrivbordet och fortsätter med skrivandet. Andersson berättar att det varit väldigt givande för henne att vara på Circolo och att dessa två månader varit hennes bästa arbetsperiod någonsin. Hennes nyaste forskning kring Caravaggio utgår från utställningar hon sätt tidigare i Rom och hon använder sig av ett perspektiv som är sällsynt i forskningen om målaren. Perspektivet eller synsättet går ut på att gå in i den tid Caravaggio levde och undersöka normsystemet i samhället. Andersson hoppas på att forskningen kommer att publiceras före nästa jul och nästa steg i projektet är att söka finansiering. Under residensperioden har Andersson jobbat mycket men ändå fått nya vänner och bekanta. Det har varit oerhört berikande för henne att träffa alla dessa fantastiska människor under de två månaderna hon bodde på Circolo. På förhand hade hon inte varit beredd på all inspiration hon skulle få av alla människor på residenset och det har varit oerhört intressant att höra om de andra konstnärernas arbeten.
Det märkligaste med Rom är att Maj-Britt Andersson känner sig hemma på en gång. Ordspråket ”Roma accoglie tutti e perdona nessuno” tycker hon passar in på staden så bra, man kommer hit och blir omfamnad men Rom krusar ingen. Den svenska skådespelaren Ingrid Thulin från Ångermanland har i sina memoarer beskrivit sin relation till Italien och Andersson berättar att hon kunde relatera sig till dessa tankar och att hon som norrlänning finner sig så väl tillrätta i Rom. Det är något med staden som gör att det klickar till direkt men hon kan inte säga vad det är exakt och hon berättar att hon inte känner det samma med till exempel Paris, Barcelona, Madrid och London. Det bästa med staden är historiens närvaro samt konsten och kulturen. Även om italienarna själv skäller på att det inte finns någon konst och kultur i samhället nuförtiden så är den ju nog genomsyrat av konst och kultur på ett sätt som vi inte har i Skandinavien.
Synsättet på konsthistoria som yrke är annorlunda i Italien och Andersson älskar att hon här kan säga att hon är konsthistoriker. Tyvärr stöter hon hemma i Sverige på fördomar mot sitt yrke och därför väljer hon ofta att säga att hon är lärare, vilket också är sant, hon undervisar bland annat om barocken. Andersson berättar att ordet konsthistoriker stöter på frågor som ”vad är det, kan du leva på det” och hon blir så perplex av alla frågor man stöter på sitt val av yrke, ”kan man verkligen läsa historia”, ja vad skall man svara på en sådan absurd fråga. Här i Italien är det raka motsatsen och här tar man sig lättare fram genom att säga att man är konsthistoriker och författare, vilket känns naturligt och skönt för Andersson.
Andersson har också åkt runt i trakterna kring Rom, det är lätt att stiga på tåget och åka ut till mindre städer och landskap. Hon beskriver det som ett smörgåsbord av ställen runt Rom och man kan plocka åt sig de ställen man är mest intresserad av. Det händer saker hela tiden och det är viktigt att komma in i den italienska flexibiliteten då man är här och man måste också rätta sig till omständigheterna på ett sätt. Andersson gjorde upp en mängd planer med allt hon ville göra och dag för dag kände hon av vad hon hade lust att göra. Fast hon rörde sig ensam under sina små resor så älskade hon det, det var roligt och folk var så snälla överallt.
Under det sista veckoslutet i januari, åkte Andersson på en dagsresa till Poggio Mirteto för att se på en målning av en nyupptäckt barockmålare. Hon hade varit i kontakt med en person som skulle visa henne en målning av Plautilla Bricci (1616–1705) och personen hade varit väldigt noga med att påpeka att mötet skulle ta en timme och inte desto längre. När Andersson kom fram till kyrkan stod där sex personer i stället för en som skulle visa henne hela kyrkan, målningen och staden. Andersson fick också se en signerad målning av en av Caravaggios värsta konkurrenter. Dessutom ville hennes guider visa Andersson deras arkiv eftersom målningen var så väl dokumenterad. Så sist och slutligen blev turen mycket längre och drog över den ena lovade timmen. När Andersson sedan var på väg till tåget för att åka tillbaka till Rom så kände hon sig nöjd över dagens besök och hon kände att det verkligen är meningen att hon även skall skriva om målaren Bricci. Detta är det som hon gillar mest med Italien, denna generositet som finns i landet: är man ute efter en sak och om man stämmer träff med en person och vill se något så blir man mottagen av en flock människor och får se 60 saker istället för en.
Varje dag då Andersson går ut på staden och tittar på vad folk har för sig så hittar hon något nytt. Nästa gång tänker hon besöka några instituts bibliotek trots att hon har svårt att sätta ner sig på ett forskarbibliotek. Hon vill hellre vara ute eller stå vid baren och tjuvlyssna på folk. Hon vill vara spontan och gå in på en gata eller genom en kyrkport som är öppen. Det finns så mycket kvar att se i Rom, att se Caravaggios målningar på nytt och hans efterföljares målningar och alla kommande konstutställningar. Den florentinske målaren Giottos citat från 1300-talet tycker Andersson gäller lika väl för Caravaggio, barocken på 1600-talet som idag "Roma è la città degli echi, la città delle illusioni, la città del desiderio." Hon vill inte åka hem tillägger hon i slutet av intervjun men som tur är så har hon redan bokat in sin nästa resa till den eviga staden.
Bild: Maj-Britt Andersson
Text: Tinja Räsänen