När Annukka anländer till Circolo Scandinavo har hon redan tillbringat större delen av sitt vuxna liv
utomlands i närmare bestämt New York. Efter gymnasiet lämnade hon Helsingfors för att studera
konst och musik i USA, och det som från början var tänkt som ett äventyr blev så småningom ett liv. I
dag bor hon i Brooklyn, men under de senaste åren har hon allt oftare sökt sig tillbaka till Europa.
“När man blir äldre börjar man sakna hem på ett annat sätt, säger hon.”
Annukka arbetar som filmklippare och är för närvarande involverad i en dokumentär om den
finländska konstnären Iria Leino, vars liv utspelade sig mellan Paris, Italien och New York. Projektet
har fört henne till Rom, där hon under en månad haft möjlighet att kombinera koncentrerat arbete med nya spännande möten och kulturella intryck.
Vägen till filmklippningen var dock inte självklar. Musik var länge hennes främsta uttrycksform. Som
barn spelade hon klassiskt piano och senare gitarr och bas i olika band. Intresset för konst fanns
ständigt närvarande, men det var först under inträdesproven till Konstindustriella högskolan i
Helsingfors som hon upptäckte klippningen på allvar.
“Jag märkte direkt att jag tyckte om det. Det finns något nästan meditativt i processen. Man
försvinner in i materialet och plötsligt har flera timmar passerat.”
För Annukka handlar dokumentärfilm i hög grad om berättande. Till skillnad från spelfilm finns sällan
ett färdigt manus att utgå från. Historien växer fram successivt genom samtal, reflektion och det
omfattande arbete som sker i klipprummet.
“Som klippare är man med och formar berättelsen. Man skriver egentligen med bilder.”
Hon beskriver yrket som en balans mellan struktur och intuition. Många av de filmklippare hon mött
har också en musikalisk bakgrund, något hon inte tror är en slump. Rytm, tempo och känsla spelar en
avgörande roll i arbetet, oavsett om materialet består av toner eller filmsekvenser. Under vistelsen i
Rom har arbetsro varit ett återkommande tema. Efter många år i New York uppskattar hon den stillhet
som präglar vardagen på Circolo.
“Här kan man verkligen fokusera. När jag är hemma hör jag trafik och stadsliv hela tiden. Här finns
ett lugn som gör det lätt att försjunka i arbetet.”
Samtidigt lyfter hon fram den sociala dimensionen som en av residensets största tillgångar.
Gemensamma middagar, samtal över en kopp kaffe och möten med människor från olika konstnärliga
fält har blivit en naturlig del av vardagen.
“Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men det har varit fantastiskt. Det känns nästan
som ett hem.”
Rom har också blivit en källa till inspiration. Stadens arkitektur, ljuset, konsten och den långsammare
rytmen har påverkat henne på ett sätt som är svårt att sätta ord på.
“Allting är så vackert här. Det handlar kanske inte om något konkret som kommer att synas i filmen,
utan mer om en känsla. En stämning som följer med in i arbetet.”
När residensperioden nu går mot sitt slut väntar några intensiva veckor i Helsingfors tillsammans med
filmens regissör. Därefter hoppas Annukka återvända till Italien.
“Jag vet att jag kommer tillbaka. Det känns som att jag bara har börjat lära känna platsen.”
Text och bild: Arvid Granmo