Aino Niskanen har under våren varit i residens vid Circolo Scandinavo i Rom. För henne är staden långt mer än bara monument och sevärdheter. Det är en plats där historia, arkitektur och vardagsliv ständigt flyter samman. Under sina nästan två månader i Rom har hon vandrat genom kvarter, skrivit texter och återvänt till gator som följt henne genom stora delar av livet.
Det är andra gången hon vistas på Circolo. Första gången var för några år sedan i samband med ett seminarium vid Villa Lante. Att återvända till Rom väcker fortfarande samma känsla som när hon först kom hit som ung arkitektstudent.
“Jag blev förälskad. Inte bara i människorna, utan också i Rom”.
Sedan dess har staden blivit en återkommande del av hennes arbete. Genom åren har hon tagit med arkitekturstudenter till Rom och lett vandringar genom stadens historiska lager. Det som intresserar henne är inte bara byggnaderna i sig, utan hur omgivningarna förändrats genom århundradena och hur människor fortsatt leva bland dem.
Aino är professor emerita i arkitekturhistoria vid Aalto-universitetets högskola för konst, design och arkitektur och har under många år forskat kring modernism, nordisk arkitektur och stadsmiljöer. Hon föddes i Turku men växte upp i Helsingfors. Egentligen ville hon bli målare, men familjen hoppades på ett lite mer stabilt yrke. Trots det har intresset för bildkonst alltid funnits kvar parallellt med arkitekturen.
Under vistelsen på Circolo har hon arbetat med Via Giulia, den raka renässansgata som anlades under påvens ambition att omforma Rom. Området kring Palazzo Farnese och Piazza Farnese har blivit hennes dagliga arbetsplats, där hon vandrat, observerat och skrivit.
Det som framför allt fångat hennes intresse är det judiska ghettot. Hon beskriver arbetet med att förstå platsen som både fascinerande och svårt, eftersom kvarteren bär på så många lager av komplex historia. När hon först kom till Rom under 1970-talet var ghettot betydligt mindre uppmärksammat än det är idag.
“Nu är det väldigt turistiskt, men då talade man nästan inte alls om det”.
Hon berättar engagerat om familjen Farnese och hur makt och arkitektur gick hand i hand i renässansens Rom. Gator och palats byggdes inte bara för funktionens skull, utan också för att manifestera rikedom och politiskt inflytande i den växande stadsdelen kring Vatikanen.
Under våren höll hon även en föreläsning i Ancona för arkitektstudenter om finsk arkitektur. Tågresan dit gick genom bergslandskap och skogar längs Adriatiska havet, en sträcka hon beskriver som en av Italiens vackraste.
Samtidigt är det ofta de mindre, nästan bortglömda miljöerna som verkar fascinera henne mest. Hon beskriver gärna promenader genom tysta gator i Trastevere eller områden där turisterna ännu inte riktigt hittat fram.
“Ibland känns det som att man går rakt in i en målning av de Chirico”.
Tillbaka på Circolo följer dagarna en stillsam rytm. Tidiga morgnar med kaffe och gröt följs av promenader genom staden, skrivarbete och långa stunder av observation.
Under våren har hon också arbetat vidare med en bok om djurmotiv i Helsingfors arkitektur tillsammans med en vän. Projektet började för många år sedan som en lekfull idé över kaffe och vin: att lägga märke till alla lejon, elefanter och andra djur som gömmer sig på fasader runt om i staden. Det som började som ett litet sidoprojekt växte så småningom till en bok med över hundra djurmotiv gömda runt om i Helsingfors. Hon skrattar när hon berättar hur de nästan fick sälja boken som ett slags kulturell variant av Tupperware – genom små tillställningar, vandringar och personliga möten.
“Vi blev inte rika på pengar, men på erfarenheter”.
Snart går resan tillbaka till Finland. Där väntar föreläsningar, bokpresentationer och sommaren vid familjens hus på landet och kanske också lite måleri.
“Det är mycket bättre ljus på sommaren än på vintern. Då vill man måla igen.
Text och bild: Arvid Granmo