Stein Henningsen och Ina Otzko kom till Circolo Scandinavo från Svalbard. Konstnärsduon kombinerar poetiskt utforskande med kritisk reflektion för att undersöka samtida arktiska förhållanden och
deras globala implikationer — särskilt i relation till klimat, makt, territorium och närvaro. De är grundarna av Arctic Pavilion, en nomadisk plattform förankrad i platsresponsiv konstnärlig
praxis, som binder ihop forskning, rörelse och tvärvetenskapligt samarbete för att engagera sig i skiftande ekologiska och geopolitiska realiteter.
Då de kom till Rom i februari var temperaturen densamma som en sommardag på öarna i Arktis. Under de åtta veckorna på residenset har de reflekterat mycket över tid, kontraster och vikten av att
ha utrymme för tänkande, närvaro och reflektion.
'Det er utrolig viktig å få lande et annet sted, grounde seg i en annen plass, føle seg hjemme og bli en del av et annet miljø. Som resident mener jeg også at man ikke nødvendigvis skal ha et
mål. På enkelte residensopphold blir det nesten som en arbeidsleir hvor man presser seg selv og arbeider hardt. Men det er jo det man gjør til vanlig, så det er fint å komme bort fra det og la
tankene flyte. Det har vært utrolig fruktbart.'
– Stein
'Man har gjerne en idé før man kommer om hva man ønsker å gjøre eller teste ut, men når man først er her blir opplevelsen ofte helt annerledes. Man ser nye ting og sanser nye forbindelser, og
det skjer så mye på flere nivåer når man er på residens. Det er som en time-out. Det å få lov til å være i selve prosessen og hva den krever, ta inn nye inntrykk og arbeide med det som oppstår ut
fra det, er veldig verdifullt.'
– Ina
Stein och Ina möttes i ankomsthallen på flygplatsen i Longyearbyen i november 2022. Stein skulle hämta en väninna på flygplatsen, och ut kom en kvinna med vitt hår och vit kappa — ”likt en ängel”, som han beskriver det. De möttes igen kort därefter och kontakten fortsatte. Att möta sin livskamrat var inte en del av planen, och inte heller var det för Ina att flytta permanent till Svalbard. I april 2023 åkte de till de andalusiska bergen för att passa en hund, två katter och fyra höns på en vingård i sex veckor. Sedan dess har de varit ett par.
Ina kommer ursprungligen från Sandnessjøen i Nordnorge. Stein är uppvuxen på Svalbard. Att växa upp på en ö innebär både kärlek och frustration — man ser ständigt potentialen i platsen samtidigt som man känner begränsningarna. Stein var tvungen att resa i tre dagar med båt för att komma till sommarsemester på fastlandet under sin uppväxt. Ina var som barn tvungen att ta färja för att komma till fastlandet innan broförbindelsen kom. Ölivet i norr har utan tvekan format vilka de är idag, och konsten de arbetar med.
Ina har konstnärlig bakgrund och masterstudier från London och Berlin. Hon har arbetat som konstnär sedan år 2000 och arbetar med performance, fotografi, video, ljud, text, installation och måleri. Hon har också deltagit i en rad residensvistelser i Norge och internationellt. Stein har bakgrund som ingenjör, fotograf och inom marknadsföring, men kom i kontakt med performancekonst genom en vän. År 2005 blev han inbjuden till en festival i Frankrike där några av Europas främsta performancekonstnärer deltog. Han blev omedelbart fascinerad av vad performancekonsten kunde rymma och önskade utforska detta vidare. Nyfikenheten på att skapa performance i det vita arktiska landskapet blev också en viktig anledning till att återvända till Svalbard — till den ljusa horisonten, det öppna landskapet och ljuden som formar det. Där placerar han sig själv i bilden för att skapa en annan berättelse om Svalbard.
Att förena deras konstnärliga praktiker i ett gemensamt arbete har inte varit enkelt. Som konstnärsduo har de varit nyfikna på hur de kan arbeta tillsammans. Filmen Eye in the Sky var deras första längre filmprojekt tillsammans och blev en positiv upplevelse för dem båda. De gör också performance tillsammans, men att finna ett gemensamt språk och en arbetsmetod tar tid. Att skapa konst är personligt, och att bjuda in någon i det rummet kan upplevas som krävande.
'Å gjøre performance sammen er jeg skeptisk til, fordi performance har vært mitt frie rom hvor jeg kan uttrykke meg og gjøre akkurat det jeg vil uten å måtte tilpasse meg andre. Jeg øver jo
ikke på performance, og dersom vi skulle begynne å repetere ville vi nærme oss teater, og det er noe annet. Det betyr at vi intuitivt må finne hverandre i en felles performance, og det krever mye
innsikt og forståelse for den andre parten. Det er svært utfordrende når man arbeider i tid og rom uten repetisjon. Vi har nylig begynt å arbeide sammen og det er veldig spennende. Vi kommer
definitivt til å gjøre mer av det, og så får vi se hvordan det utvikler seg.'
– Stein
Under vistelsen på Circolo visade Stein och Ina sin film Eye in the Sky för de andra residenterna, samt för konstnärer vid Det Danska Institutet och Det Finländska Institutet. Filmen visar enorma ismassor som kollapsar till följd av klimatförändringar, solen som kryper fram vid horisonten, och ett landskap täckt av snö, omgivet av hav och is. Med filmen bjuder de in publiken att tänka till — inte bara om Svalbard, utan om de globala systemen för övervakning, kartläggning och kontroll som formar vår gemensamma framtid. ”Svalbard är inte längre en periferi, det är ett strategiskt centrum”, säger konstnärerna. Makt utövas i dag inte genom flaggor och arméer, utan genom infrastruktur, observation och tillgång.
Kontrasten mellan Rom och Svalbard är stor. Här i Rom sitter de båda mest ute — vare sig de arbetar eller inte. De lägger märke till träden, fåglarna, ljuden, färgerna och ljuset som faller över kyrkan bredvid. Rom blir en plats där vardagliga problem lättare kan läggas åt sidan, och Circolo Scandinavo blir ett rum för eftertanke, samtal, nya kontakter och långa italienska måltider. Det ger näring till själen och vidare till det kreativa arbetet.
Månaderna framöver blir intensiva, med festivaler, utställningar och workshops i Thailand, Sverige och Spanien. Längre vistelser i Sydeuropa har satt spår hos dem båda, och Stein och Ina överväger att flytta söderut — kanske till Frankrike, kanske till Italien. Tiden får utvisa. Det de tar med sig från vistelsen är vikten av att ha en inspirerande kreativ miljö, tillgång till konst och kultur i närområdet och tillräckligt med tid och rum på ett ställe. På så sätt har de kunnat känna sig hemma — en plats att höra till.
'Jeg liker residencies. Det gir mulighet til å bare være, til fordypning, skapelse og til å nullstille det en arbeider med — tenke nye tanker og reflektere over hvordan en ønsker å jobbe videre. Det oppleves som både spennende og verdifullt. Det er viktig å være på et sted over lengre tid om en vil lære det å kjenne og forstå det. Jeg bodde en lengre periode i Roma for mange år siden og har nå opplevd byen på en helt ny måte. En måned går veldig fort — en trenger gjerne to–tre uker bare for å lande litt. To måneder fungerer, men helst tre, for å kunne følge opp ideer som oppstår underveis, teste ut og realisere det en søker å gjøre. Vi har kommet et stykke videre på vei.
I Roma er turismen intens og påvirker blant annet hvordan en beveger seg gjennom byen. Noen dager er det ekstremt mange mennesker, andre dager nesten stille. Ting en ønsker å gjøre én dag, lar seg kanskje ikke gjennomføre den neste. Samtidig finnes det nye begrensninger — som å måtte stå i kø og betale for å få tilgang til Fontana di Trevi, eller ikke kunne sette seg ned på Spansketrappen.
Med den stadig økende turismen og tilpasningen av infrastrukturen er det forståelig — også som et forsøk på å beskytte kulturarven — men det endrer byens rytme og hvordan en opplever den; hvordan vekst og nye mønstre påvirker både mennesker, sted og historie. Samtidig etableres det stadig flere kunstnerdrevne prosjektrom og gallerier i ulike deler av byen, og det blir spennende å følge hvordan kunstfeltet responderer på disse forskyvningene og forandringene i Roma.
Circolo Scandinavo spiller her en sentral rolle ved å legge til rette for tverrfaglige møter gjennom skandinaviske og internasjonale nettverk, og gir rom for både skapelse, samtale og
formidling av kunst. Vi gleder oss til å komme tilbake.'
– Ina
Text och foto: Sara Rynefors