När Andrea Lange återvände till Rom var det som att kastas tillbaka i tiden — den eviga staden som en del och hennes egen tid en annan. Andrea, en bildkonstnär från Norge, lämnade ett kallt Oslo i februari och har varit i Rom i nästan en månad. Under tiden på Circolo Scandinavo och i Rom har bortglömda minnen väckts återigen till liv. Andrea beskriver att tiden här känns konstig — livsstilen håller dig kvar i nuet, samtidigt som allt runtomkring får historien att ständigt göra sig påmind.
‘Jeg synes Roma er mektig på så mange måter. Fyllt av kontraster. Det å være i øyeblikket, her og nå; kjenne lukter og smaker, solen som varmer, høre fuglene som synger – samtidig kjenne dette enorme suget bakover, av TID.’
Under åren har hon spenderat mycket tid i Rom och Italien, vilket tog avstamp när hon påbörjade sina studier på Accademia di Belle Arti i studentstaden Perugia i Umbrien. Andrea växte upp med två konstnärsföräldrar i Oslo, Norge. Traditionella konstnärsuttryck har varit ständigt närvarande under hennes uppväxt, men hon fann sin egen konstnärsröst utanför huset. Hon blev tidigt intresserad av foto och film och uppsökte filmhistorien och filmklubben regelbundet. I biosalen upplevde hon filmer från flera europeiska länder och kom i kontakt med italienska regissörer som Pasolini och Antonioni m.fl., och senare även mer samtida italienska regissörer som Nanni Moretti och Paolo Sorrentino. Under hennes vidare studier vid Kunstakademiet i Bergen blev video och fotografi två konstnärsmedier som hon återgick till. I skolan fanns det videoredigeringsrum där Andrea fann glädjen i att experimentera med alla de sätt som man kan berätta med rörliga bilder.
När Andrea steg in på Circolo Scandinavo möttes hon av en överraskning. På fjärde våningen står arkitekt- och konstnärsgruppen Stalker’s arkiv som sträcker sig till början av 1990-talet. Andrea kom i kontakt med gruppen under en av hennes längre vistelser i Rom och blev introducerad för det ockuperade ‘Metropoliz’, och det tillhörande filmprojektet, som berörde en stor grupp flyktingar och romare som hade tagit skydd i en övergiven fabrik i utkanten av Roma.
‘Jeg åpner arkivskuffene, og finner en invitasjon til en utstilling jeg selv var med på. I 2012, det var åpningen av Museo dell'altro e dell'altrove metropolitano (Museum of the Other and the Elsewhere) eller MAAM, som forstatt finnes der, på Metropoliz. Så på en måte gir det perfekt mening at jeg nå ”bor” midt i deres arkiv. Sånn faller ting på plass i livet.’
Mötet med Stalker gav ett stort avtryck på Andrea. När hon återvände till Oslo efter sin längre vistelse i Rom kom hon i kontakt med en möjlighet som liknade i stora drag det som hon hade upplevt med Stalker. Palestinska flyktingar skapade ett självorganiserat flyktingläger i Oslo öppet för allmänheten i ett och ett halvt års tid. Där dörren var öppen för alla att stiga in, och där folk kunde samlas och prata öppet om de papperslösa palestiniernas sak. Andrea hade en utställningsplats i tre veckor i Kunsthall Oslo, och bestämde sig för att viga den tiden till att bjuda in Palestinierlägret dit. Platsen blev ett rum för aktivister, konstnärer och flyktingar att ordna workshops, demonstrationer och föreläsningar. Totalt var ungefär 80 konstnärer involverade. Andrea ser tillbaka på projektet som något unikt, då det sällan är så att det skapas rum i konstvärlden där de utsatta får använda sin egen röst. Samtidigt är det också smärtsamt att se hur utvecklingen ser ut idag; många av dem hon arbetade med är från Gaza, vars familjemedlemmar nu utstår ett fasanfullt öde som är svårt att föreställa sig.
Mänskliga rättigheter, antifascism och fred har varit ett återkommande tema i Andreas olika utställningar och konstnärsprojekt. Således är det liknande teman hon har fokuserat på under tiden i Rom, även om hon fortfarande ser var processen tar henne. Under hennes veckor har hon dokumenterat mycket på olika platser samt filmat en intervju med en gammal bekant till henne, Jacopo Benci, som är konstnär baserad i Rom. Likt en filmredigeringsprocess så åker Andrea hem till Norge och reflekterar över de olika sätt som intrycken hon har samlat på sig kan berättas på.
Text och fotografi: Sara Rynefors