När Marit Lindberg och Johan Suneson summerar sina tre veckor i Rom återkommer de till samma ord: lager. Lager av historia, lager av berättelser och lager av konstnärliga möjligheter. De har bott och arbetat på Circolo Scandinavo, rört sig mellan Tiberns gröna vatten och barockens monumentala fasader, och sökt något annat än de mest fotograferade vyerna. ”Det har gått väldigt fort”, säger Marit. ”Och samtidigt inte alls.”
Marit har ägnat sin vistelse åt stadens talande skulpturer, de så kallade ”statue parlanti”. Mest känd är Pasquino, den antika torso som sedan 1500-talet fungerat som offentlig anslagstavla för satiriska och politiska budskap. Men det är inte bara Pasquino som har fångat hennes intresse. ”Jag trodde att jag skulle göra jättemycket research, men det har blivit mer en upptäcktsresa”, säger hon. ”Det fascinerande är att de har stått där hela tiden. De har sett världen förändras.”
Hon nämner också Babbuino, den märkliga fontänfiguren som fått sitt namn efter sitt babianlika utseende, och den monumentala Madama Lucrezia. Historiskt kunde lapparna som sattes upp på statyerna vara farliga, eftersom en satir mot makten kunde få konsekvenser. Idag är tonen mildare, men frågan om det privata i det offentliga rummet lever kvar. Vad händer när personliga erfarenheter, kritik eller skvaller exponeras på en offentlig plats? För Marit knyter det an till hennes egen praktik: att ge röst åt platser genom människor, körer och performance. Hon har arbetat med dolda körer som svarar en skådespelare på ett torg, med berättelser som sipprar ut från fönster och balkonger. I Rom har hon istället vänt sig till stenen.
Samtidigt som Marit sökt de mindre kända verken har Johan rört sig genom stadens mer monumentala rum. Han talar om färgskalan – de bleka fasaderna, Tiberns brungröna vatten som speglar himlen och om känslan av att vistas länge nog för att se hur antiken smälter in i väggen. ”Man bygger på ruiner. Antika fragment blir byggmaterial i nya epoker. Det är något både vackert och brutalt i det”, säger han.
Han beskriver barockens dominans som både överväldigande och paradoxalt mänsklig. De krusiga marmorgestalterna i Peterskyrkan står kvar, medan deras liv och sammanhang fallit i glömska.
”Så är det väl med oss alla. Man är betydelsefull i sitt liv, och sen står man där som en figur i ett hörn.”
Marit och Johan har inte alltid arbetat tillsammans konstnärligt, men de senaste åren har samarbetet vuxit fram, ofta tillsammans med en tredje konstnär. De har gjort djupdykningar i stadsmiljöer i Sverige, Tyskland och Brasilien, byggt temporära skulpturer, filmat och skapat installationer som bjuder in förbipasserande. ”Vi började med projekt med barn och unga, men kände att vi också behövde utveckla vår egen konst tillsammans”, säger Marit.
Den platsspecifika metoden har fortsatt i Berlin, där de periodvis arbetat i stadsdelen Lichtenberg och engagerat sig i lokala sammanhang. Residenssystemen har förändrats, stöden minskat, men viljan att relatera till platsen finns kvar. ”Det är något fint med att promenera och verkligen lära känna en stadsdel. Att inte bara göra ett nedslag, utan stanna”, säger Johan.
I Rom har de även undersökt våtmarker och övergivna områden där ett eget ekosystem har vuxit fram. Även där ser de hur lager av tid och politik samverkar. Det fick dem att reflektera över hur romare ofta stannar i sitt område hela livet, har sin frisör, sin bar, sin restaurang. En kontrast mot svenska storstäder där bostadsmarknaden styr rörelserna. ”Här känns det som att staden är färdigbyggd. Det går inte bara att trycka in en köplada mitt i allt”, säger Johan.
Mitt i samtalet glimtar en annan tidslinje fram: nästa år firar Marit och Johan 20 år tillsammans. De möttes senare i livet, med tonårsbarn i bagaget, och har sedan dess lärt sig att navigera komplexa familjelager. Kanske är det just den erfarenheten som präglar deras konstnärliga blick, en vana att uppfatta flera röster samtidigt och att förstå hur individuella berättelser formar en större helhet. I Rom tar det sig uttryck i hur de rör sig mellan det privata och det offentliga, mellan körens kollektiva röst och den enskilda lappen fäst vid en staty. Stadens lager av historia, minnen och tillfälliga avtryck speglar deras egen praktik: att lyfta fram det förbisedda, att stanna upp inför det som nästan har försvunnit i bruset och att lyssna, även när rösten är av sten.
Text: Gabriele Valente
Bild: Sara Rynefors