Greta Faxberg, en svensk arkitekt bosatt i Göteborg, har spenderat nästan 4 månader på Circolo Scandinavo. Hennes vistelse i Rom blev längre än planerad – ändå kändes den för kort. Trots detta har Greta under denna period fått möjligheten att upptäcka Roms mindre turistiga kvarter, och med Aventinen som utgångspunkt så har hon haft perfekt tillgång till dels det historiska och dels det mer samtida.
’Min kompis frågade också det, vad har varit viktigaste med din vistelse, och det är nog mycket skavet. Att man försöker navigera så mycket saker, ett nytt samhälle, alla lager av historia som man ska försöka ta sig in i på något sätt, men också hur man ska strukturera sitt arbete [...] just det där att man är på en plats som är så annorlunda. Göteborg har ju i jämförelse en så futtigt kort historia, 400 år jämfört med nästan 3000 år. Här kan man liksom gå in i en 1500-talskyrka, och sen inse att den är staplad på en annan kyrka, och sedan staplad på ännu en annan kyrka. Allt detta kan man uppleva’.
Greta har arbetat med ett projekt som berör Roms vatten- och vatteninfrastruktur. Genom observationer, skisser och att utgå från upplevelsen har hon kartlagt olika platser som på olika sätt relaterar till vatten, från olika tidslager; antiken, renässansen och modern tid. Att arbeta med vatten har länge varit en central del i Gretas arbete, och när hon kom till Rom första gången blev det tydligt att även detta projekt skulle handla om just det. Greta finner inspiration i Romarrikets förtjusning över vatten, av Tiberns ständiga närvaro och vattnet som flödar från en plats i staden till en annan; från platser som har glömts bort till de som idag är de mest besökta.
Som arkitekt bygger man inte, utan arbetar med representationen av arkitektur, och representationen är i någon mån alltid subjektiv. I somliga arkitektsammanhang kan man dock hämmas i friheten att jobba med representationer som utmanar rådande konventioner och rör sig mer mot bildkonst, och ganska ofta försvinner de mer existentiella och filosofiska frågorna som Greta tycker byggnadskulturen bör ägna sig åt. Det har därför varit en befriande upplevelse att få vara bland konstnärer från olika länder och olika konstnärliga fält. Circolo Scandinavo var Gretas första residensupplevelse, och hon beskriver hur miljön har gett henne tid att utforska, experimentera och samla mängder av information. Det har även gett henne en känsla av agens – att resultatet av arbetet kan presenteras i andra former än ritningar.
’Jag är van vid att bara vara runt arkitekter, och då blir det lätt lite samma tugg, man har samma konversation om och om igen och man knådar samma problem, och så helt plötsligt så hamnar man i en situation där man är med bildkonstnärer och forskare och musiker, och det är så sjukt bra för kreativiteten.’
Greta är till en början uppväxt utanför Vimmerby i Småland och tog sin arkitektexamen vid Chalmers 2023. Med projektet i Rom blickar hon framåt och är öppen för idén att återvända till staden för ett längre projekt. Under hennes fyra månader på Circolo Scandinavo har hon träffat många olika personer, och framförallt uppskattat att få träffas över generationsgränserna. Även om hennes uppväxt var präglad av liknande möten så upplever hon att det är svårare att hitta likartade sammanhang i Norden.
’Det är lite som att bo på en flygplats, alla samhällets regler är upplösta och det passar mig bra. Och ibland är det så jobbigt, alltså verkligen, man är så obekväm, man får en ny roomie och man hälsar och man glömmer bort direkt vad den heter. Det är väl en del av det där skavet, men vad mycket kul som händer i det också’
Text och bild: Sara Rynefors