Peter Brandt är bevandrad på Roms gator. Under flera tillfällen har han varit på konstnärsresidens på såväl Danska institutet som Circolo Scandinavo. För Peter är Rom en fantastiskt stad att gå i. Men utanför de pittoreska gatorna eller arkitekturen som har skapat ett band mellan honom och staden. Hans upplevelse av Rom har präglats av ett trauma — ett överfall som hände i parken vid det Danska Institutet under hans första residensvistelse, och som sedan dess har dragit honom tillbaka
’’Første gang jeg var i Rom på residens på Det Danske Institut, blev jeg slået ned. Et overfald – jeg kan ikke huske det, men det satte noget spor i mig. Og det gav rigtig meget kilde til at undersøge den traumatiske erfaring. Og det gjorde jeg jo selvfølgelig ved at kigge på mig selv, men det gjorde jeg også meget ved at være beskæftiget, især med at læse tekster omkring det.”
Gender studies och Traumateori är två centrala teman i Peters artistiska arbete. Han minns tydligt den feministiska konstnären Hannah Wilke’s ’Intra-Venus’ 1992; en Body Art utställning som utmanade det konventionella inom visuell konst. Hannah Wilke drabbades av cancer — vilket sedan kom att bli hennes död. Istället för att dra sig undan från rampljuset valde hon att ställa sig mitt i det. Hon dokumenterade sig själv och sin kropps långsamma förfall. Det var subjektivt och visade en brutal sanning, något som inte var självklart att gestalta inom den visuella konsten. Detta är något som Peter har ställt sig kritisk till och har velat utmana.
’'I kunsthistorien, ligesom i litteraturhistorien, er den forventning om, at man arbejder fra et neutralt udgangspunkt. Og det er det, der er værdifuldt i kulturen; det er den der neutralitet, som jeg tænker er en illusion. For der er ikke noget, der er neutralt.”
Peter började studera konst redan som 17-åring. Han flyttade till Köpenhamn för studier vid Kungliga konsthögskolan. Under den tiden lärde han sig vikten av att använda olika referenserramar — som konsthistorien — och våga uttrycka sig på olika sätt. Genom åren har hans arbete utvecklats till att inkludera olika konstnärliga medium, som video, fotografi, installationer och textil. Parallellt med konststudierna hade han en vilja att bli skådespelare, men i teatervärlden blev det tydligt hur de allmänna stereotyperna om könsroller etsar sig fast. Manliga och kvinnliga roller gestaltades på olika sätt, och berättade inte samma saker. Det krävs en stor insats från samhället för att utmana dessa stereotyper, anser Peter. Därför är teoretiska texter viktiga för att ta fram perspektiv som en enskild person kanske inte hade tänkt på själv.
Här i Rom har han fokuserat på två projekt. Dels att utforska programmet på multikulturella festivalen RomaEuropa. Dels att arbeta vidare med hans projekt ’History of Violence’, som bland annat undersöker filmen ’Salò, or the 120 Days of Sodom’ av den italienska regissören Pier Paolo Pasolini från 1975. Filmen har beskrivits som en av de mest perversa som någonsin har gjorts, och under inspelningen blev de unga skådespelarna utsatta för alla möjliga typer av övergrepp. För Peter visar filmen hur perversa människor kan vara, och att dessa nyanser av människan är också viktig att belysa. Peter har även försökt få kontakt med en av skådespelarna för att intervjua honom men har ännu inte fått något svar.
I Rom står platsen fortfarande kvar. Platsen där traumat uppkom, och som tagit lång tid att bearbeta. Händelsen fick Peter att forska mycket om traumateori — och frågan om vad som är ett trauma. Liknande frågor har ställts av de forskare, härstammade från feministisk tänkande, som ville utveckla tänkandet av exempelvis PTSD. Under åren har Peter återvänt till platsen för att försöka förstå. Ibland med en kamera, ibland själv. En vändpunkt var dock en dag när Peter kom till platsen och hittade en hemlös man. Han hade lagt sig precis där han blev överfallen. Det var fascinerande och frustrerande samma gång. Den andra mannen hade tagit hans plats och den var inte längre hans. Det blev som ett tecken att gå vidare.
Peter har varit denna gång på Circolo under oktober månad och beskriver det som en plats för unika Nordiska möten:
“Her møder du mennesker fra Norden, som man gør egentlig meget, meget let. Selv sådan en Danmark-Sverige, som jo ligger tæt med Skåne, så er der alligevel ikke så meget udvæksling landene imellem. Så det synes jeg er super interessant, både med residency, men også når jeg udstiller i udlandet, at hierarchierne er nedbrudt. Her mødes folk måske på et meget bedre sted, fordi der ikke er det der hierarki, som kan stå i vejen.”
Text: Sara Rynefors
Bild: Sara Rynefors
Write a comment