Den svenska konstnären Cecilia Wendt anlände till Circolo Scandinavo i slutet av augusti. Precis som sensommarvärmen dröjt sig kvar, har även Cecilia valt att stanna lite längre än planerat här i Rom.
Nu har nästan 6 veckor gått, hennes vistelse börjar närma sig sitt slut, och snart väntar Malmö igen. Hennes tid här beskriver hon som en plats för reflektion och eftertanke. På Circolo, säger hon, finns både tiden och lugnet att tänka, men också mötena med andra konstnärer,
”Det har varit helt underbart att få vara här. Mötet med andra konstnärer väcker nya frågor, och på en plats med olika åldrar och erfarenhet ställer vi frågor från olika positioner. Det är ju det man kan ge varandra?”
Samtalet glider sedan in på hennes konstnärliga praktik, och de feministiska och sociala rörelser som präglat henne genom åren. Cecilia minns sin tidiga utbildning och den konstvärld som ofta dominerades av geniet som idé,
”det kunde vara rätt grabbigt på konstakademin i Köpenhamn ,” säger hon och skrattar. Hon fortsätter: ”Jag tror ibland att jag har ägnat alldeles för mycket tid åt att tänka på det faktiskt... Men på frågan om mitt konstnärliga uttryck blev det kanske att en gick ihop kollektivt och arbetade utifrån sin vardag. En grundtanke kunde vara att konsten och liv är i relation; alltså måste en börja titta på sig själv – hur gör jag? vad kan göras på andra sätt, hur blir liv ’levbara’?”
Det kollektiva och vardagen har sedan dess varit återkommande i Cecilias arbete – både som strategi och ett medvetet val att väcka intresse för möjliggörande av förändringar. Ett av de första sammanhangen var gruppen N55, som bildades under studietiden omkring 1994. Gruppen arbetade kollektivt, manifestet Art and Reality blev till, de utforskade hur konst och liv fanns i görandet och genom vardagen: genom att bygga sina egna bostäder, färdmedel, odla sin egen mat och experimentera med hållbara levnadssätt i praktiken. Under sin tid i Los Angeles engagerade hon sig i ett rivningshotat public housing (Pico Aliso och Aliso village) nära downtown och gruppen Ultra Reds, en erfarenhet som hon beskriver som både utmanande och viktig att få vara med om.
Idag är Cecilia verksam inom en forskningsgrupp vid Malmö universitet, där hon undersöker det svenska begreppet allmänningen i relation till det engelska commons, mobilitet och rättvisa. Gruppen har använt vandring och kartor, historiska som samtida och spekulativa som metod i området mellan Malmö, Staffanstorp och Lund, för att förstå gränserna mellan det allmänna och det privata och möjligheter till rörlighet. Arbetet har väckt frågor om hur uppgrävd jord juridiskt klassas som avfall (i tidsperioden 2022), och hur temporära högar uppstår med större strukturella förändringar som med 4-spårvägen i Skåne.
Högarnas material kan bli till nya högar, torg, vägar, parker, allmänningar, havsbotten, vattenrenande material med mera. Vem minns dem? Hur kartläggs de och hur görs det? Vad gör högarna? Här i Rom arbetar hon vidare utifrån dessa tankar, med fokus på Monte Testaccio, en artificiell hög av krossade amforor från antiken. Hon menar att Circolo har möjliggjort mycket praktiskt genom tid och avstånd för att utforska platsen.
"Jag vet ju aldrig något på förhand, och jag skulle i en mening bara möta den 2000-åriga högen och lyssna på den. En tanke var att jag kanske skulle kunna lära mig något av högen... högen som en referens till de jag besökt i Malmö–Staffanstorp– Lund.”
Det sista Cecilia ska göra innan hon lämnar Rom är att återvända till platsen nära Monte Testaccio, en sista gång för att ställa frågan “Dove devi andare?” (“Vart ska du åka?”) till lastbilarna som är där för att hämta upp insamlat material från samtidens behållare och förpackningar från staden Rom. Monte Testaccio har sedan 2000 år upphört att fungera som en hög för överblivna behållare i samband med handel. Frågan knyter också an till hennes tidigare arbete i Skåne, där de tillfälliga jordhögarna varit temporära, föränderliga och ständigt om-kategoriserade.
Arbetet med högen är också en del av Listening biennale i Köpenhamn som presenteras under hösten med Sonic citizen i kulturljudzonen Malmö. Arbetet görs tillsammans med Myra Wennerström som arbetat fram 2 toner och Annelie Nilssons topografiska arbete utifrån skumglas. Skumglas, ett återvunnet fyllnadsmaterial som också kommer att påminner om amforans skärvor.
Hon sammanfattar sin vistelse här,
”Circolo har faktiskt fått mig att fundera jättemycket på mitt liv. När jag är hemma är det så j**** mycket. Här har jag fått tid att bara få lov att vara.”
Text: Ina Thordén
Bild: Sara Rynefors