· 

Mårten Westö

Mårten Westö besökte Rom första gången år 2004 med sin familj och han skildrar mötet med staden som kärlek vid första ögonkastet. Eftersom han alltid varit mer franskorienterad hade han inte varit så mycket i Italien innan. Fem år senare var familjen på interrail till Venedig och senast då befästes hans kärlek till Italien. Vid sidan av Paris, Berlin och New York hör Rom nuförtiden till Westös favoritstäder. Redan under sitt första besök kände han att det var en nackdel att inte kunna språket, och då blev han ivrig att börja studera italienska. Efter en paus med språkstudierna under några år tog han tag i dem igen när han skulle komma till Rom denna höst 2019. Även om hans italienska är långt ifrån perfekt i dag klarar han sig hyfsat bra i vardagen, vilket känns viktigt eftersom han märkt att romarna uppskattar att man kan prata lite italienska med dem på bussen eller i affären.

 

År 2011 var Westö Artist-in-Residence på Circolo för första gången. Han har jobbat med lite olika projekt de gånger han varit här, både med översättningar och egna texter. Under de två månader Westö tillbringat på Circolo denna höst har han skrivit på en ny diktsamling. Eftersom han de senaste åren mest ägnat sig åt prosa har det varit intressant att återgå till det kortare formatet. Den största utmaningen har varit att kombinera äldre texter med nyskrivet material, varav en del kommit till just här i Rom. Westös målsättning inför tiden på Circolo var uttryckligen att vaska fram ett första manusutkast, vilket han också säger sig ha lyckats med.

 

Stämningen på Circolo har varit utmärkt alla tre gånger han vistats här. Själv har han lång erfarenhet av olika residens – Westö har till exempel nästan årligen arbetat på Östersjöns författar- och översättarcentrum under kortare perioder. Centret på Gotland påminner också stämningsmässigt en hel del om Circolo; man delar kök och samvaron är oftast lika avslappnad som här. Westö påpekar att det är en stor fördel att känna till hur det är att vara på residens. Alla har sina egna rutiner men med rätt inställning och samarbetsvilja brukar det mesta gå vägen. En av höjdpunkterna med residensvistelserna är uttryckligen alla möten med nya intressanta människor och inspirerande kolleger. Att vistas på Circolo är extra stimulerande då här finns representanter för alla konstarter och man får en nyttig inblick i hur folk arbetar inom olika områden. Framförallt är residensperioden ett unikt tillfälle att få arbetsro; här kan man verkligen ge sig hän och leva i stort sett dygnet runt med sitt material, utan några yttre krav. Samtidigt innebär det också en stor satsning; det finns inga undanflykter, utan kommer man hit så skall man verkligen jobba och då gäller det att förbereda sig på rätt sätt.

 

Förstagångsbesökare ger Westö rådet att inte bli förtrollade av det enorma utbudet av sevärdheter och museer, utan att först och främst fokusera på det egna arbetet. Ett bra tips är att dela upp dagen: vill man gå och se något så gör man det hellre tidigt på morgonen eller sent på eftermiddagen för att undvika folkmassorna. Turistmängderna i Trastevere kan vara överväldigande, och i år var det mer turister än någonsin i oktober, trots att det inte ens var högsäsong. Så det lönar sig att fundera på hur man rör sig i området, påpekar Westö, som själv undviker turistfällorna nuförtiden. Han märker också att han är mera irriterad på trafiken än tidigare, det gäller även bilköerna längs Lungotevere. Trots att det är lätt att ta sig till fots överallt är det ändå väldigt mycket bilar i centrum. För att fly trafiken och bullret ger Westö tipset att vandra upp till Gianicolo eller parken Villa Doria Pamphilj, eller att ta sig en avstickare till den botaniska trädgården här intill. Utsikten från den japanska trädgården där är svårslagbar.  

 

För varje besök lär sig Westö lite mer om Rom och den italienska kulturen. Redan nu säger han sig ha hyfsat bra koll på innerstaden och Centro Storico, och blir det fler besök skulle han gärna vidga sitt revir, bekanta sig med förorterna och åka runt lite mer. Även de mindre orterna längs kusten intresserar. I höst har han hunnit se allt från Cinecittà och Kapuchinerkryptan till Palazzo Bonaparte. Även Parco della Musica och museet för samtidskonst, MAXXI, var intressanta. Besöken som gästerna på Circolo fick göra till Villa Medici samt American Academy uppe vid Gianicolo var också oförglömliga upplevelser. En regnig novemberlördag tog han lokaltåget ut till Ostia Antica där han fick vandra runt nästan helt ensam, en snudd på magisk upplevelse. Överlag tycker Westö att alla ruiner och folkmängder i Rom ger upphov till en säregen melankoli, som inte sällan kan vara inspirerande – samma sorts stämningar som för övrigt även återfinns i en av hans favoritfilmer, Paolo Sorrentinos Oscarvinnare Den stora skönheten (2013).

 

Den italienska kulturen från opera till fotboll och maten är en ständig källa till glädje och inspiration. När Westö får frågan vad som är det bästa med Rom får han först den naturliga impulsen att svara historien, men ändrar sig sedan och berättar att hans nya favoritsyssla är att i skymningen gå ner till Tibern och följa med stararnas virtuosa luftkoreografier, en hisnande uppvisning med anor som sträcker sig tillbaka till vår tideräknings början. I dag är han kanske ändå mest intresserad av det moderna Italiens historia och fascineras i synnerhet av 1970- och 1980-talet med dess starka politiska motsättningar, utmärkt skildrade även i Elena Ferrantes romankvartett. Även Mussolini-erans arkitektur och formgivning är intressanta att fördjupa sig i. Det bästa med Rom är uttryckligen att de olika lagren av historia finns närvarande överallt, avslutar Westö, och passar på att tipsa om Eskil Fagerströms bok ”Rom – en stads historia” (2015), en välskriven översikt över stadens hisnande historia – och ett verk som dessutom delvis är skrivet just på Circolo.

 

Bild: Charlotta Boucht

Text: Tinja Räsänen